Bara jag

Skriver, ta bort, skriver, ta bort. Jag vill få ur mig alla tankar

och känslor och skriver ner men tar bort igen. Frustrerad över att

inte veta eller så är det så att det är så uppenbart men att jag

väljer att blunda för jag vill inte se. Eller så är det så att det

inte är uppenbart och jag borde säga hur jag känner och tänker men

vågar inte för rädslan att få ett svar jag inte vill ha. Så jag

fortsätter vara tyst. Fortsätter undra.

Har varit här förr. Stått undan för att vara förstående.

Väntat för att inte sätta press och tryckt undan vad jag själv

känner, vad jag själv vill men till vilken nytta?

Jag vill inte vänta på något som aldrig kommer att ske.

Inte en gång till. Jag frågar mig om och om igen, är jag inte värd mer

än så? Varför hamnar jag alltid här annars?

Skulle kunna vänta, vara förstående, stötta, finnas där,

vara till hands men bara om jag vet att det är önskvärt.

Att väntan är värt det. Att jag är saknad, någon tänker på mig,

vill vara mig nära snart. Men utan den näringen känns det meningslöst.

Utan att veta det, hur ska jag då kunna vänta? För vad väntar jag på

då?