Bara jag

Ibland känns hjärtat tungt att bära. All den där längtan,

de små ärren efter sprickorna som knappt läkt,

saknaden efter den där glädjen som jag tydligen bara ska få känna

i korta och lånade stunder. Jag vet inte hur många gånger jag känt

att jag ger upp. Ger upp tron. Hoppet. För alltid slutar det med ett

tungt hjärta.

Vissa stunder ser jag bara framåt och huvudet vänds inte en enda gång

bakåt för att se tillbaka och då tror jag att vägen åter är rak och

enkel. Men så kommer de där stunderna, ett ögonblick av något som

varit. En glimt av ett leende och jag vänder hela kroppen om i fel

riktning igen. När minnen sköljer över mig som en stor våg och den

där känslan som en gång fanns i mitt bröst försöker tränga sig

igenom igen. Det är då hjärtat blir tungt att bära.

För hur mycket jag än blundar och låtsas inte se så glömmer inte

hjärtat. Och det blir tyngre för varje sorg det måste härda ut att

bära.