Hur vill jag ha det?
Jag kan inte låta bli att tänka hur lycklig jag än är att nu är jag där på ruta ett igen och det är där ja alltid kommer vara. Vi kommer aldrig hamna någon annan stans han och jag. Jag vet för vi har varit på ruta ett i snart ett år.
Han är så underbar och när jag ser han så smälter ja och allt det onda är som bort blåst. Alla otroligt hårda ord som jag suttit flera nätter i rad och gråtit över försvinner och hatet är helt som bortblåst och har byts ut till den där kärleken igen. Alla tycker jag är en idiot som är här igen, på samma ruta. Jag vet det.. kan inte låta bli och tycka det ibland själv. Jag vet hur det kommer sluta och det är inte som jag vill. Kommer alltid leva i våran lilla bubbla.. ingen som får se oss... ingen som får veta.. hemligheter..
Det är svårt att leva i den bubblan när man bara vill skrika ut till världen att vi hör ihop..
Jag vet att folk aldrig kommer förstå..åh just nu orkar jag inte bråka om det.. Dom får säga vad dom vill, dom får tycka vad dom vill.. Jag e trött på att försvara mig.. Jag vet i sanningens namn inte ens vad jag ska säga.. hur ska jag kunna försvara något jag inte själv vet??
Jag vet att jag e dum som går tillbaka, vet att det aldrig kommer bli som jag vill, jag vet jag vet jag vettttt!!!
Men den där kärleken som värker så det gör ont i mig, det där hjärtat som slår så hårt att det syns när han är vid min sida..den lyckan som inte går att dölja, det där leendet som jag inte får ner.. Vad ska jag göra med det?
Han gör mig så otroligt lycklig och när vi har det bra har vi det SÅ bra..och jag vet att jag inte borde nöjja mig med att vara hans tidsfördriv, jag vet att jag borde träffa någon som jag kan leva med i den riktiga världen..Men jag kan inte lämna honom.. har försökt så många gånger.. han är en del av mitt liv och min luft.. åh man kan inte leva utan sin luft..
Men samtidigt så kan jag inte låta bli att känna mig tom när vi ligger där i varandras armar.. Han kommer aldrig bli min inte på riktigt min.. Han kommer aldrig bli den som blir far till mina blivande barn och jag kommer aldrig bära hans efternamn.. Åh det gör ont.. så fruktansvärt ont.. Och det gör att jag blir rädd.. för vilken dag som helst kan han vara borta...
Åh jag vet inte om jag kommer klara det..
